Shut the window
Idag är det dagen jag ska bita ihop och försöka hålla den där raka linjen med hopp om att balansen håller mig sällskap.
Idag.. Jag måste!
Jag vaknar i tårar men just idag försöker jag gömma sorgens alla tecken som landat i mitt söndergråtna ansikte med smink i hopp om att ingen kan se, undra eller fråga.
Can you see beneath the beautiful?
I ett par dagar har jag inte bara varit kroppsligtsjuk utan mitt inre har även trasslat in sig i en härva som jag inte vet hur ja ska kunna sortera.
Med en sorg över hur orättvist livet kan vara som gett upp hoppet om min far så förstår jag inte hur jag kan lita på livet överhuvudtaget efter detta.
Smärtenheten har avbokat mina behandlingar.
Samtalkontaktsmöten har akut bokats in.
Kapade av mig håret och försöker le.
Jag måste hitta den där inre styrkan igen.
Men kommer solen någonsin skina igen?