Shapeful

All fokus har gått till att samla kraft med fokus.

Dylan kom hit lördag och otroligt nog så lydde kroppen mer är han som visade mig sitt första vredesutbrott, iaf i min närvaro.

Välkommen trotsåldern!

Så efter lite fram & tillbaka där så fick vi ändå endel gjort.

Som bädda rent sängar, bygga klädställningar, riva kartonger, handla, laga mat tillsammans, göra hemläxa, ta en promenad, duscha för att sen se film i mammas säng som belöning för dagen:)

Men nu.. 

Här och nu klockan 4 på morgonen är jag och allt jag består av ren kaos.

Den berömda högvåg av smärta började visa sig efter lunchtid idag söndag.

Försökte allt från vila, värmekudde, yoga och tillslut en promenad innan sänggående... men nää...

Sänggående blev jag klockan 21.

Runt 1 somna jag och har därefter vaknar varannan 20 minuter i skär förtvivlat.

Nu är klockan 4 & Jag väcktes av mitt egna skrik.. ska det verkligen vara såhär:/

Just nu önskar jag att detta inte eskalerar.

Jag har inte tid att bli inlagd eller opereras.

Jag vet om "T" och att den växer men det finns ingen som helst ork eller tid till något just nu.

Jag måste så mycket först & Dylan går först

Vill bara gråta..

Och det gör jag under nätterna där ingen hör eller ser.. där är jag starkast i mitt värkarbete.

Godnatt.. godmorgon