Shapeful

Kanelbullar till frukost var precis det som tilltalade mig imorse.
Sen att få ha thomas liggandes i sängen mumsandes med mig var precis det jag behövde.

bara det fick mig att sprudla lite av extra glädje idag så jag bestämde mig för att slänga på mig
lite smink, göra en stadig fläta i nacken och sjunga till musiken jag hade på mobilen.

 

Jag hann bara lägga mig på britsen på sjukhuset innan paniken kröp i takt med smärtan.
Jag såg sköterskan blanda min behandling och prata om nålar.. just där ville ja kräkas.
Hon satte nålen i min hand som vanligt men denna gången skakade jag något febrilt.
Medicinpåsen kopplades på och direkt kom den där avskyvärda smaken.



I just den vevan kom första attacken.
tårarna forsade, käken skakade i takt med kroppen och hela nedre delen av magen krampade.
läkaren som höll mig sällkap försökte prata, lugna och hålla om mig.

Efter halva behandlingen frågade dom om jag inte ville avbryta då smärtan trappades upp men 

eftersom jag är så förbannat envis och eftersom jag vet hur viktig dom här behandlingarna är för mig så skakade jag på huvudet och snörvlade fram ett - " nej jag klarar detta "

Jag kunde inte sluta gråta och att sen inse att man är helt ensam skrämde mig mer än någonsin.

påvägen hem från sjukhuset gick jag ihopkrupen, hoppades att ingen skulle lägga märke till mig.

Det tog inte långt innan några stannade och frågade hur jag mådde & om jag behövde hjälp.

 

jag låste ytterdörren bakom mig, slet av mig kläderna påvägen till sängen innan jag stupade
Jag tog mina mediciner gråtandes & drog på mig mitt täcke som jag alltid använt genom dem här månaderna då jag mått som värst.
Ett täcke med får som jag haft sen jag var liten.
Man kan säga att de är en sak som ger mig ett lugn samt trygghet.

Jag slocknade mellan två attacker med tårar forsande ner för mina kinder.