Shapeful

Den dagen jag väntar på men ändå inte, va nu kommen, operation nummer 1 utav 3.

(Dock blev denna första en akut såda)

Jag sov knappt något alls natten till torsdagen men vid 9:30 satt jag med dinglande ben på den där främmande, skrämmande men ändå så igenkännande sängen på kirurgen i Västervik.

Jag försökte i omgångar att hålla tillbaka tårarna varje gång narkosläkare och sköterskor sprang om varandra 

Det var allt från frågor till förberedelseinformation ang sprutorna efter, mediciner, stick, dropp men till sist fick dem ge mig syresmask samt lugnande 

James lämnade mig inte med blicken för en enda sekund samt direkt då han märkte att allt blev för mycket för mig så satte han in hörlurar i mina öron och startade musik på telefonen som han vet lugna mig 

Han pussade min panna innan dem rullade iväg mig och jag minns hur rädd jag var då tankarna spann iväg med en massa tänk om...

Tänk om att aldrig mer få se han igen, eller tänk om aldrig mer få omfamna min son igen 😭

Så med den oro så brast allt då jag klev in till de där operations rummet - Jag grät, blev rädd av att se alla maskiner, alla som väntade & jag mumlade hysteriskt att jag ville se min son igen, att jag inte ville dö & just då ja avslutade den meningen så stannade all tid & benen vek sig under mig.

Narkosläkaren omfamnade mig på direkten och förklarade att jag inte kunde vara i tryggare händer och att hon har mig, nu till jag vaknar.

Istället för att stressa nedsövningen så fick jag först lugnande, och istället för att skapa mer panik så höll hon masken brevid mitt ansikte så jag sakta men tryggt kunde somna in medans vi pratade om dylan ♡ Sköterskan på ena sidan släppte inte min hand en enda sekund

som vanligt hade jag det svårare att komma ur narkosen, kunde inte riktigt vakna upp i tid, kunde inte sluta skaka samt att jag fick problem med andningen men vaknade gjorde jag - En tacksamhet som var utöver vad ja känt innan

Sakta men säkert känner jag mig starkare!

Kunde röra mig mer idag då narkosens dåsighet börjat släppa samt svära lite åt stygnen som skaver men vad gör det egentligen 🤷🏼‍♀️

Imorgon eller idag söndag få jag äntligen komma hem till min säng, mina djur och rutiner igen.

Så nu ladda vi om till operation nummer två, som jag hoppas inte behöver bli såhär akut som den första.

Jag saknar denna sparvunge så det värker.

Saknar hans trygga hand i min

Saknar all kvällsgos

Saknar han ♡