Shapeful

 

Att Dylan är hemma igen får mig på rätt spår på alla sätt och vis, vi är så mycket starkare tillsammans och under samma tak

 

Under gårdagens middag tog jag steget att sakta berättade för honom om hans morfar &  jag var inte alls beredd på hur mycket nyfikna frågor han egentligen bar inom sig!

 

Jag försökte berätta för honom på ett sätt som är bäst för ett barn i den åldern men gång på gång så bad han mig berätta "på riktigt" samt kontrade med frågor om vad för sjuk, hur det påverkar & varför.

 

Försökte svara så gott och ärligt jag kunde.

Han bad om att få ringa morfar.

Han vågade inte prata utan ville bara höra hans röst, men så fort han hörde morfars busiga prat om att glass är bra för en så kom dylan ur skalet och dem fnissade ihop.

 

 

Dylan vet att vi är så många som finns här för han.

- mamma, pappa, fia, farmor, skola m.m -

vi står med öppna armar med massvis utav kärlek, tröst och en röst om han behöver prata.

 

---

 

Vi somnade båda innan 9 & klev upp pigga som attans vid 6:30.

Lite pirrigt var det för lilleman som idag har sin fösta simning i skolan, så han var ivrig över att komma iväg efter frukosten ^^

 

Efter lämningen så kom alla tankar & utan att jag lade märke till de så hade jag vikt av och gått en lång omväg med bonzo istället för att gå hem.

 

Musiken i öronen dövde och benen bar mig längre än vad dem gjort på ett bra tag.

 

 

Men tankarna bryts bara av tårar.