Shapeful

 

---

 

Pga detta så fick jag igår måndag en sk freepass som ja hade planerat att spendera tyst och lugnt men såklart blir inget som man planerat 😂 så ja o dylle dammsugade, skurade alla golv, gjorde middag ihop innan vi tog en tur till lekparken 😍

Han somnade gott i min säng klockan 20 och vaknade förtjust och piggelin till frukosten kl 06.

 

Nästa måndag ska jag tillbaka till Västervik men denna gång lyckades vi få till en eftermiddagstid..

alltid så struligt med tider..

 

Får alltid samma "kallpratsfrågor" utav sköterskorna, dvs om jag får någon hjälp där hemma då jag går genom dem här behandlingarna , Om jag får hjälp med sonen, om jag får stöttning, om hans far finns för att avlasta.

 

Svaret jag givit har alltid varit "nej"

Alltid höjs ögonbryn och alltid kommer följdfrågan om jag ens berättat eller pratat om vad det är jag går genom, vad det gör med min kropp och hur man kan må.

 

Man försöker varenda gång svara med ett stort busigt leende att jag må vara ensam, inte ha familj nära eller stöd från omgivningen men att vara mamma till just mitt barn är det som är och ger den största styrkan utav det alla.

Att dem dagarna jag är mamma är dem dagarna jag smärtfritt är starkast och kan klara allt.

 

Det svaret som är min sanning fungerade i något år, tills någon ville se djupare än så & frågade hur det egentligen känns?

 

Där brast jag för första gången på en väldigt lång tid och hur ont de än gjorde så berättade jag det som länge gnagt min insida.

 

Att ja en höstdag för 3 år sedan stod öga mot öga med den person som ja för många år sedan levt ett annorlunda liv med, som jag fick barn ihop med .

Att jag stod skakandes med tårar i ögonen då jag tyst berättande att jag kan behöva hjälp i en snar framtid pga att jag dagarna innan fått nyheten att jag har en tumör, en tumör som tog det barn jag bar i magen ifrån mig.

Bad om hjälp med avlastning om det skulle komma behövas (m.behandling/cellgifter/operationer)

 

Allt brast, för allt blir ju så verkligt då man säger det högt, allt gjorde ju så ont.

 

---

Men med det svaret jag fick efter vädjandet ändrade mig från tron om gott till självisk.

Det fick mig att aldrig igen lita på någon så djupt igen  - oavsett band, förflutet, vänskap, familj eller gemensamma barn.

 

Det fick mig att stå så stadigt tills jag den dag inte kan stå mer.

 

Men det ingen ser är kampen denna sjukdom ger och den energi den tar..

 

 

Men jag trampar på, för min framtid, oavsett om den nu finns här i sverige eller där i usa.

För min sons framtid, till rätten att va lycklig.

För jag lever MITT liv.