Shapeful

Måndagen den 7e har jag gruvat mig för sen kallelserna ramlade ned i brevlådan för 2 månader sedan.

 

Vaknade vid 05 utvilad som en galning trots att jag under nattens 5 timmar vaknat varannan..

 

 

Jag brukar inte och får inte åka på dem här sorternas behandlingar ensamen, mycket pga dess styrka samt effekt det ger på kroppen.

MEN idag hade jag inget som helst annat val än att vara mitt egna stöd.

 

För att ställa in är då inte ett alternativ då detta inte bara är något jag kan skjuta på liksom.

För jag har ju inte fightats i 3 år för att ge upp nu pga ensamhet och rädsla ?

 

 

Det blev en tidig men även en lång dag.

Tid var något jag hade gott om stundvis under dagens gång och jag försökte då så gott jag kunde ta mig ut för att njuta av dem 27 plusgraderna som stekte västervik dagen till ära...

(Även om det slutade med att ja satt med fleése jacka o frös 🤣)

 

Vädret kunde ju faktiskt ha valt en bättre dag!

Fick besked av specialisten idag att dem ville öka dosen och då även utöka placeringen/området utav behandlingen i fråga.

Jag hade ju inte så mycket att säga till om i det läget eller tid för del delen till att reagera då beslutet togs direkt då jag låg där naken på britsen men nålarna klingandes i metallskålarna breve.

 

Sköterskan tog min hand och som vanligt babblade jag massa nonsens av ren rädsla men lyckades allt slänga ur mig några svordomar här och där då smärtan tog tag - då den där känslan då "medlet" kommer in i omloppet - det går fanimej inte att beskrivas med annat än svordomar.

 

Tog inte lång tid efter att han lade ner sprutorna till att jag reagerade, denna gång med att kräkas i en papperskorg och skakade som en idiot av frossa.

(Det var något nytt)

 

 

Timmarna efter va snurriga och förvirrande.

Somnade på en brits ihopkurad som en boll, svimmade till vid lunchen som kom upp och praktiskt taget kröp jag på golvet dem sista timmarna innan jag äntligen fick stabilitet i värderna till att få lämna sjukhusets trista väggar.

 

Jag sprang rakt in i Thomas famn som vid hemgång mötte upp mig vid busshållplatsen.

 

 

Lite tur fick jag mot slutet av dagen då jag fick hjälp med att hämta hem Dylan klockan 18, rasta hunden, storhanda och vi fick även maten serverad.(LYX)

 

Jag ligger just nu bekvämt nerbäddad i sängen där jag med ro lyssnar på Dylans djupa samt sövande andetag som hörs i horisonten

Trots att värmen hänger i mot nattens timmar så ligger jag under två täcken men tankar och oro inför nästa måndag och dess repeterande procedur.